Uno Harvan käsitys muinaissuomalaisesta hautaustraditiosta – tieteenhistoriallinen analyysi

den här artikeln placeras religionsforskare Uno Harvas (1882–1949) syn på den fornfinska begravningstraditionen i en ram av samtida arkeologisk forskningsdata. Harva följer i sina tolkningar av folktradition och arkeologiskt material de nationella vetenskapernas exempel med dödstron som en förklarande utgångspunkt för gravmaterialet och ser därför skelettgravarna med gravgods som en långvarig finsk begravningstradition. Trots sin insikt i den arkeologiska forskningen och det arkeologiska materialet så åsidosätter Harva den arkeologiska uppfattningen om brandgravar som det dominerande gravskicket under järnåldern. I Harvas finskhetskonstruktion placeras forntiden i sen järnålder och särskilt i Karelens korstågstid, utgående från begravningstraditionsuppfattningen. Då Harva förenhetligade den finska religionshistorien till en logisk berättelse med den historiska tidens folktradition som en direkt fortsättning på det arkeologiska materialet, så band han sig samtidigt till sin tids forskningssamfunds vetenskapsproduktion och finsknationella historietolkning.